Kommentar på PISA 2026

De senaste Pisa-resultaten har publicerats, och ännu en gång brottas forskare och beslutsfattare med frågan om vad som egentligen hänt med den svenska skolan – och vad som bör göras åt saken. Bilden som framträder är oroande: svenska 15-åringars prestationer i läsförståelse och matematik fortsätter att sjunka. Resultaten ligger nu nära genomsnittet för OECD-länderna inom läsning, matematik och naturvetenskap, och tillhör de svagaste Sverige någonsin noterat i Pisa-undersökningen. Denna nedgång är dock inget isolerat svenskt fenomen. Även inom OECD som helhet har resultaten i läsning och matematik sjunkit markant och befinner sig nu på historiskt låga nivåer. Det innebär inte att Sverige kan frånsäga sig ansvar, men det tyder på att en del av förklaringen sannolikt ligger i faktorer som påverkar barns och ungdomars lärande på bred front, i flera länder samtidigt.

Bristen på reformer är knappast det som plågar den svenska skolan. Genom åren har regeringar oavsett politisk färg genomfört förändringar av lärarutbildningen, betygssystemet, läroplanerna, digitaliseringen, kunskapskraven och skolans styrningsstruktur. Ytterligare stora förändringar väntar även nu runt hörnet. Det kommer att dröja många år innan redan beslutade reformer är fullt genomförda i den svenska skolan, och deras faktiska effekter går i bästa fall att utvärdera först långt senare. Kärnproblemet är att omfattande reformer alltför sällan åtföljs av tillräckliga möjligheter att undersöka om de faktiskt fungerar, för vilka grupper de fungerar, och under vilka omständigheter. Därför måste utvärdering och lärande vara en integrerad del redan från reformens start. Det här handlar inte om att minska reformtakten, utan om att genomföra reformer bättre: testa insatser i mindre skala innan nationell implementering, dra bättre nytta av skolans befintliga data, möjliggöra systematisk insamling av exempelvis frånvarostatistik och samband mellan klassrum, lärare och elevprestationer, följa upp utvecklingen över längre tid, samt förstå varför vissa skolor och huvudmän presterar bättre än andra. Det som visar sig fungera bör vi bygga vidare på och det som inte fungerar måste vi ha modet att förändra. Ingen större skolreform bör klubbas igenom utan att det redan från start är klarlagt hur utvärderingen ska gå till, vem som ansvarar för den, och mot vilka mål den ska mätas.

Alla nivåer inom skolsystemet har utrymme att bättre utnyttja tillgänglig kunskap och tillgängliga resurser för att förbättra kvaliteten inom det egna ansvarsområdet. Att våra skolmyndigheter arbetar systematiskt och evidensbaserat borde vara ett självklart minimikrav. Riksrevisionen har nyligen pekat på brister i hur underlag för beslut tas fram och tillämpas. För att förändringar verkligen ska leda till förbättring krävs att myndigheterna både har viljan och förmågan att utvärdera insatser och reformer med metoder som verkligen kan påvisa deras effekter. Utvecklingsprogrammet ”Samverkan för bästa skola (SBS)”, som bland annat drivs av Skolverket, är ett talande exempel. Här hade det gått att slumpmässigt välja ut deltagande skolor för att efterlikna en experimentell design och därmed kunna mäta insatsens effekt på konkreta utfall som resultaten på de nationella proven. I stället har man förlitat sig på fallstudier och enkätuppföljningar bland de selekterade skolorna vilket är ett tillvägagångssätt som visserligen kan vara relevant för vissa syften, men som ger en alltför begränsad och osäker bild av insatsens faktiska effekt. Inte heller Skolinspektionen visar intresse för att på ett grundligt sätt utvärdera sin egen inspektionsverksamhet utöver enkätbaserade uppföljningar. Ett större engagemang för gedigna utvärderingar bör finnas hos myndigheterna och kanske framför allt på den politiska nivån.

Pisa kan visa oss att ett problem existerar. Undersökningen kan peka ut i vilken riktning utvecklingen går fel och vilka elevgrupper som drabbas hårdast. Men Pisa ger oss inga färdiga svar på vad som bör göras utan det arbetet måste vi utföra själva. Nästa gång Pisa-resultaten presenteras borde vi ha betydligt bättre underlag om vilka åtgärder vi prövat sedan sist – och vilka av dem som faktiskt gjorde skillnad.